Tomas Tranströmer: En vinternatt/One Winter Night

2019-02-18 Pumpkin Four

Stormen sätter sin mun till huset
och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
blundande stormens text.

The storm puts its lips to the house and blows to make a note. I sleep, fitful, tossing and turning, reading the storm’s text with my eyes closed.

Men barnets ögon är stora i mörkret
och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger,
Båda är halvvägs mot språket.

But the child’s eyes grow wide in the darkness and the storm, it roars for her. Both are fond of lamps when they sway and both are half-way to language.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
som håller väggarna samman.

The storm has the hands and wings of a child. The caravan takes off in the direction of Lappland. And the house feels its constellations of nails, which hold the walls fastened together.

Natten är stilla över vårt golv
(där alla förklingade steg
vilar som sjunkna löv i en damm)
men därute är natten vild!

The night is calm over our floor (where all footsteps rest like leaves sunk to the bottom of a pond when they fade away), but out there, the night runs wild!

Över världen går en mer allvarlig storm,
Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
att stormen blåser oss tomma.

A more critical storm passes over the world. It puts its lips to our soul and blows to make a note. We fear that blast will leave us completely hollowed out.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s